Postad i : 
2010-03-10 @ 12:37:27E han på det nu igen tänkte ni säkert, aa tyvärr så är jag fan det, efter många om och mycket tjat från både folk och en tröttnad på att svara vartenda person som undrar något om operationen, dieten efter, hur det gick osv så kommer jag håller mitt forum här så folk kan följa upp hur det går, hur jag mår, etc istället för att vara på att messa,ringa, störa på MSN heh.
Vi kan börja från början:
»
1 Mars:
kl är 09.00.
Jag gick upp alldeles för tidigt för min egen smak, men vad ska man göra när man ska opereras i Kristianstad? tar ju ett tag att ta sig dit, rörde mig långsamt, nästan zombie långsamt in i duschen, tvättade mig noggrant med ett speciellt schampo jag hade varit 2 dagar tidigare och hämtat ut på Apoteket, packade mina sista saker, packade ner datan, måste ju ha något att göra när jag ligger i Kristianstad.
10.00 kör jag och Sandy bort mot HBG Centrum och hämtar upp Viktor som var shysst nog att följa med upp och släppa mig där och sedan köra bilen hem och hämta mig dagen efter, liten roadtrip nästan, 12.00 är vi framme och jag möts utav en väldigt trevlig sköterska som tar mina mått och väger in mig(jag fick ett mål att jag var tvungen att gå ner 5% av min kroppsvikt för att jag skulle få opereras, detta gjorde jag genom att gå på Nutrilett i 2 veckor, inte väldigt gott, men nödvändigt, för när man är överviktigt och även när man bara äter onyttigt så kan man få någon som kallas "fettlever" och det måste man få bort för att underlätta för doktorerna och även för att sänka risken att något ska gå fel iome att operationen görs precis vid levern)
Vikten var nådd, kände mig inte nervös för jag visste att siffrorna skulle vara som de var iome jag tappade dom 5% redan första veckan utav dom 2 veckorna jag fick på mig, sköterskan berättade lite om att hon själv hade gjort denna operation när hon var överviktig och att hon mådde mycket bra, vet inte om hon gjorde det för att hon trode jag var nervös, iett försök att lugna ner mina nerver kanske, mycket vänligt, men jag var så långt ifrån nervös man kunde vara.
»
»
Sköterskan visade mig till mitt rum och gav mig kläder som jag skulle ha innan operationen och efter, väldigt fula, färglösa, deprimerande kläder och kalsonger som va på tok för stora, inga bilder finns utav detta, gömde mig och gjorde mig säker på att detta skulle förbi så, satt och väntade i drygt 2 timmar, sen var det dags, sköterskan hade varit inne tidigare och satt min dropp rätt och gett mig smärtstillande i förebyggande syfte(panodil(vafan ska de hjälpa mot för smärta egentligen tänkte jag för migsjälv))
Sen bar det av, där gick jag puttandes på min EGEN sjukhussäng, inga byxor i världens största kallingar och skämdes som tusan, och det va inte diskret alls utan jag fick gå igenom nästan hela jävla lobbyn och där satt folk i min ålder, inte bara det, tjejer, ännu värre, min värsta fruktan var att någon skulle försöka ta en bild, jag hade rusat snabbare än snabbast och skallat om detta hade varit fallet, äntligen kom jag fram till narkos rummet, kändes som världens längsta gång, fortfarande höll nerverna, jag var inte nervös.
Doktorn kom in, dubbel,trippel kollade så jag var verkligen den Kristian Nilsson som skulle opereras, jag fick säga mina födelsedatum till minst 3 olika personer, antagligen gjorde dom detta för jag låg i samma rum som en annan kille som oxo hette Kristian, 5 minuter senare, ligger jag på operationsbordet, 7 personer i rummet, dom spänner fast mina armar och ben, jag börjar undra lite smått vad som händer, ingen som hade berättat detta för mig, "Lugn" sa huvuddoktorn, "det är för vi opererar dig lutandes, så du inte ska trilla ut på golvet" kände mig ännu lugnare efter detta, konstigt kändes det, för jag va fortfarande inte nervös, inte 2 veckor innan operationen, inte en enda gång inte ens när jag låg där på operationsbordet medans narkosen pumpades sakta in, det enda som går igenom mina tankar är "jag ska vara den första som klarar av att räkna från 10 till 1 utan att bli nersövd"
»
»
"10,9,8,7,6,5,3...Jag kommer vara den första som klarar att räkna till 0,2,1...." kommer jag ihåg att jag sa högt, sedan som om jag precis hade blivit nersövd vaknade jag upp i "the recovery" room, pigg som aldrig förr även stenad som aldrig förr, god damn så hög jag var, morfin på dropp, tramadol & panodil, kunde man må bättre?
Hur exakt gick operationen till undrar några av er kanske?
hittade denhär videon på youtube som förklarar väldigt bra så ta en titt.
»
de första 3 dagarna efter operationen var lite kämpig för det var smärta jag inte var van vid, smärta har man ju känt innan det är ingen fara, men det var invändes, även stramade det åt på en väldigt konstig känsla, det var inte mycket man kunde göra, många små promenader, och eftersom jag inte gillar tabletter så svalde jag inte en enda smärtstillande efter jag kom hem, no pain no gain helt enkelt?
Men nu mår jag bättre än jag mått på länge, måde psykiskt och fysiskt, lite tråkigt för jag går fortfarande på flytande diet, vilket jag har gjort nu i cirkus 1 månad, men resultat har det gett: -14kg
